siliconbröstochbärs

ja.. så va ännu en dag över snart..

 

usch, har en sån längtan efter min älskade mamma.. att det inte kan ge sig lite nångång.. men d går inte en dag utan att hon finns med mig... lr natt.. drömmer så ofta om henne.. är så glad då jag vaknar för då "lever" hon ju.. aldrig att hon är död i mina drömmar.. men d gör ont i magen, hjärtat.. ja hela kroppen.. av saknad å längtan efter henne,,, min mamma Karin

Har fortarande så svårt att förstå vad som hände den eftermiddag då hon bara försvann... I Hoting ska man inte kunna gå vilse å speciellt inte om man var känd i skogen och området hon gick i.. men .. så var det inte denna kväll...

kom så väl ihåg då Marie ringde mig å fråga om ja hade pratat med mamma något, det var tordagen den 27/9 2007.. för hon va så brydd att posten låg kvar på golvet på e.m å ingen som varken svarade lr öppnade dörren. Mamma stack ju aldrig iväg på resor utan att berätta för mig å Ronja.. så då förstod ja nästan på en gång att det var något som inte stämde å d var det ju... Men att d var så illa att hon inte skulle återfinnas förens efter 2 veckor å en dag.. det hade ja aldrig trott :(

på kvällem vid 22 snåret då vi kom till Hoting gick d inte många timmar förens d i princip kryllade av poliser.. som sagt, man kunde inte tro d var sant... dom drog ut med hundarna redan på natten å lät dom se om dom fick upp någor spår.. men icke.. vid 02 tiden la poliserna av för att invänta den värmesökandehelikoptern som skulle komma upp från Stockholm...

vid 04 hörde man dånet av den, men fortfarande kunde man inte få in i skallen att d va mamma dom letade efter.. sånt här händer ju inte mig, så har man ju alltid tänkt då man läst om andra som vart i samma situation..


ja minns så väl att ja stod ute på mammas balkong å kollde upp mot norrskenet.. å en sån stjärnklar himmel som det var... d va så kallt,, å där ute var min mamma någonstans.. fan.. va jag kände mig maktlös... ja, Ronja med.. vi gjorde det allihopa... vi var där, hemma hos mamma... å min älskade mamma var försvunnen..

dagen efter på fredan den 228/9 var d full fart på byn.. hemvärnet, allmänheten.. ja d var så många som letade... vi gick på nålar hela dagen för vi var tvungna att hålla oss inne om dom skulle hitta henne.. men både fredan å lördagen gick..utan några framgångar..  å på lördagkväll så la poliserna ner sökandet för man letar bara efter levande som dom sa... Fy vilken sorg man fick då, trodde hjärtat skulle stanna.. även fast man visste att hon inte var i livet så ville man ju så gärna tro... Tro att man skulle få se henne komma gåendes på byn, lika glad som alltid... men, men.. d ville inte ödet.. vi fortsatte att leta själva.. hade en drös vänenr som ställde upp å d är ja väldigt tacksam för... men.. som sagt inget resultat... man hade verkligen nerverna utanpå kroppen vareviga sekund i skogen då man letade henne..

Rädslan för att finna henne död... hur skullle hon se ut, hur långt hade förruttnelsen gått... man hade så många tankar.. å så kom man ihåg sorgen efter Rickhard... men som sagt, d var en helt annan sorg. Där visste man ju att han själv valde att ta sitt liv, det gjorde inte min mamma..

ja, tiden gick, man tog alla halmstån som fanns.. man ringde siare/sierskor.. men d var lönlöst.. dom som ska vara bäst inom sitt område sa sånna sjuka grejjer så d va inte sant.. då mena ja dom som e känd för sin förmåga..

men efter 2 veckorna så kom samtalet man väntat på.. man hade hittat mamma i skogen.. Jägarna som hade tappat en hundpejl var ute å letade, men en av dom hittade mammas nyckel.. så han fortsatte att gå å bara några 10 tals meter därifrån låg mamma... mellan 2 tallar hade hon lagt sig, verkade som att hon hade krypit sista biten, hon var så sönderriven med av småtallarna där, concorta heter d väl

 

sen har jag den skräcken å den fasansfulla känslan när hon irrar omkring där ensam på natten, kolsvart.. vilken rädsla d måste ha vart innan hon var så nerkyld så hon kände den där värmen, domnade bort.. Jag vet, för ja kände mamma så väl. Jag vet att hon har gråtit, hon har skrikit å ropat efter mig å Ronja.. men, tyvärr så kunde vi inte hjälpa henne den gången.. tyvärr.. :(.. '

jag är verkligen Sune, som för övrigt vart ute å letat mamma varje dag sen hon försvann evigt tacksam... finns inga ord för hur mkt han betyder för mig och Ronja...  Att vi fick hem henne,, att hon skulle få en värdig begravning, ett hej då..

sorgligt nog så kunde vi inte ha någon bisättning eftersom det var inte så mkt kvar att se av henne.. ärligt talat, förruttnelsen hade gått för långt, men d förstod man ju efter att hon hade legat ute så länge..
men begravningen vart så vacker, precis som jag ville ha den.. å det var den svåraste dagen i mitt liv som ja genomgått än så länge..

 

Mammas ligger i Duved där hennes första man vilar, dom var bästa vänner

Samtidigt så lite ro kan ja få i kroppen när ja vet hur hon låg när Sune fann henne. En av jägarna visade ett kort som dom tagit å där låg hon på mage mellan tallarna, med ena armen under huvudet. Så låg hon alltid hemma i sängen när hon sov, så hon har nog lagt sig till ro för att vila. För man vet att hon frös ihjäl efter den rättsmedicinska obduktionen dom gjorde i Uppsala, det var ju ca minus 8 dom 2 första nätterna hon var försvunnen med å d är kallt.. Så d var inget vare sig med hjärtat eller hjärnan som hade hänt...

Nej, fyy... ja saknar mamma så otroligt mkt... d är som en del av mig själv har dött. Vi tre, Jag, Ronja å mamma hade så nära kontakt med, vi fanns alltid för varann.. oavsett. Visst rök vi ihop emellanåt, men vilka gör inte det...

men ja vet att en dag.. då får ja träffa mamma igen, jag hoppas iaf... å då jädrar ska ja trätt på henne för att hon inte vände i tid, att hon inte gick hem innan mörkret föll...

 

 

Bild lånad från Goggle..



ajja... nu ha ja fått skrivit av mig lite..

sov så gott alla ni som kan...

Tjing...